Igår kväll när jag tog min vanliga runda i hemmet för att släcka lampor gick jag också in till M. Det brukar jag göra, jag har den dåliga ovanan att kolla att han andas från tiden han var nyfödd. Han är fyller sex i april!
Naturligtvis andades han och när jag stod där och tittade på honom (visst är det underligt hur underbara barn är när de sover), kände jag att det finns ingenting jag ångrar för då hade jag inte haft honom. Mammakärleken var oändlig i hjärtat.
Det finns undersökningar som visar att vi blir inte lyckligare av att skaffa barn. Däremot blir vi oroliga. Det ligger nog en hel del sanning i det. Lyckan äts upp av oron att något hemskt ska hända. Jag tillbringar absolut tiden mer orolig än lycklig idag än för 10 år sedan.
Men kärleken till ett barn är mer än lycka och oroa. Det är att förenkla allt för mycket. I kärleken till ett barn finns drömmar, hopp och önskningar att de får leva, lära och också älska som vi gör. Och stunden jag känner på hans mage att han andas blir magisk. Då finns bara han och jag, och alla mina drömmar om den bästa av världar för honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar