Min 8-åring investerar sin veckopeng

Ska man ha ett sparande till sina barn?

Ena sidan hävdar att självklart ska man det. Vår värld blir allt tuffare och utan sparande kommer barnen inte klara sig lika bra på t ex bostadsmarknaden. Andra sidan tycker inte det för ger man ungen en påse pengar när flygfärdigheten sätts på prov så kommer varenda peso att supas upp för ungen har inte lärt sig att pengar inte växer på träd.

Samtidigt undrar jag stilla om inte båda sidorna har rätt och är det möjligt att plocka russinen ur kakan? Jag pillar försiktigt i kakan... och inser att jag hade visst lite pengar sparat som 18-åring, inte det allt för fett, och spenderade det mesta ändå. Har inte en susning om var pengarna gick vilket nog får ses som ett misslyckande från min sida. Lärde jag mig något? Nix, pengar fortsatte att spenderas i samma takt som de kom in i många, sjukt många, år in i vuxenlivet.

Men åter till russinen!

Russin 1 - Lära M värdet av pengar
Russin 2 - Lämna över en fet penningpung

Taktik för att lära M värdet av pengar och fixa en fet plånbok till honom är inte en taktik utan ett sammelsurium av små strategier som tillämpas varje dag.

• Veckopeng ges utan motkrav på städning osv. Vi städar hushållet gemensamt som familj och ingen blir avlönad, M inräknad i bemanningen.
• TV-spel e.t.c. köps för egna pengar och har han inga pengar blir han utan. Lån ges endast om vi har problem med att växla sedlar och pengar faktiskt finns. Lån följs också upp och jag ger normalt inga eftergifter på skulder, inte ens några 10:or.
• Jag har en kapitalförsäkring (KF) i M:s namn där en del presentpengar investeras i aktier och fonder. Jag måste också aktivt överlåta en KF till honom och tycker han att en bartenderutbildning på Ibiza är en lämplig investering så får han inte pengarna på 18-års dagen. Om inte världen ändrats så att det plötsligt är det men i skrivande stund är det nixpixhallonmix.
• M är delaktig i sin KF:s utveckling. Jag berättar hur hans sparade pengar arbetar åt honom och visar kontots utveckling.
• Vill M investera av sina egna pengar får han det. Han kommer med en 200-lapp och jag väljer aktie eller fond.
• Vi pratar mycket om pengar och ekonomi i familjen. Ibland väljer vi att göra något särskilt som kostar en slant och andra gånger sparar vi istället. Balans mellan att spara och slösa helt enkelt.
• Presenter ges vid jul och födelsedag. 

Nästa steg kommer bli att som en del av julklappen få några aktier också. Får se om det faller väl ut.

Är det här ett vinnande koncept? Jag har ingen aning utan tiden får utvisa hur det går.

Har du ett sparande till barn och hur tänker du kring det?

Tomhet är också värdefullt

Vilken kal vägg du har i köket! Där måste du sätta upp något.

Vi fyller fönster, soffbord, bokhyllor och tv-bänkar med saker. Massor med saker. Växter, ljusstakar, ljuslyktor och hjärtformade stenar (I♡U). Tavlor hängs på tomma väggar och gardiner myser till vilket rum som helst.

Eller så lugnar man ner sig lite innan man fyller alla ytor man hittar hemma. Låter luft komma in mellan växterna. Rensar bort allt från soffbordet och håller någon vägg eller två fri från tavlor. Gardinfria kök öppnas upp och ljuset kan flöda in. Ytor får fortsätta vara ytor och bara de för oss mest betydelsefulla prydnaderna ståtar. Mina vackra smyckeskrin i trä. Ett från farmor och ett från mormor. Snyggaste priserna från J:s svunna tid som konstant blivande hockeyproffs ;) M:s egenhändiga ljuslykta som tänds när mörkret kryper på.

För det finns en punkt där alla prydnader dränker varandra och vi orkar inte längre se allt. Mycket skämmer allt så att säga. Så för att låta ögat och själen vila behöver vi också tomrum omkring oss. Tomt under sängen, tomt på soffbordet och tomt i diskhon. Gärna tomt i tvättkorgen också men vi vet alla hur realistiskt det är...

Man får nöja sig med tomheten man kan ordna omkring sig. Den är djupt värdefull på sitt alldeles egna sätt.

Ekonomisnack - en kärleksförklaring

Det här med pengar i ett förhållande. År efter år kommer nya rapporter om att så många som hälften av alla svenska par grälar om just pengar. Sen kommer hushållsarbete på god andra plats. Många grälar nog både om pengar och hushållsarbete vågar jag gissa.

Men likt förbaskad ser nyförälskade varandra djupt i ögonen och lovar att aldrig bråka om pengar. Och deras lösning är allt annat än genial för uppenbarligen pratar de helst inte om pengar alls. Den här klibbiga Disneyromantiken om att kärlek trumfar stålar gör mig illamående. 

Nu lever jag som sambo igen och vi har helt gemensam ekonomi. Vi lägger ihop våra inkomster och delar på alla kostnader, högt som lågt. Innan vi fattade beslut om gemensam ekonomi pratade vi mycket om pengar. Typ varje dag i flera år. Jag skojar inte med dig. Vi pratar fortfarande om pengar så gott som varje dag. Vi älskar att prata om pengar. Och jag har börjat se det som superromantiskt.

De här nyförälskade paren har helt missat den fullkomligt fundamentala kärleksförklaring det är att få insikt i sin kärestas tillgångar och skulder, inkomst och kostnader. Nu säger jag inte att du ska propsa på gemensam ekonomi för den har, precis som andra lösningar, fördelar och nackdelar. Gillar du att shoppa och din partner spara är gemensam ekonomi knappast en fridfull lösning. Det jag däremot säger är att pengasnack med din käresta ÄR romantiskt. För med förståelse för era synsätt på pengar så kan ni visa omtanke för varandras behov så mycket bättre. Och ni kan forma er gemensamma ekonomiska plan så mycket bättre för er båda.

Vårt förråd är fyllt av andras skatter

Nu har vi bott tillsammans alla tre i över ett halvår. En obefogad fasa jag hade i början var att hemmet skulle översvämmas av hans prylar och jag lämnas till att städa helvetet. Så har det alltså inte blivit.

Gemensamma utrymmen vårdas och städas av båda och var och en ordnar med sina egna områden. Hans garderob ser ut som om en bomb briserat inuti, min är hyggligt ordnad och M:s klädlåda har lite OCD varning över sig då jag viker hans kläder till perfektion (inklusive underkläder och strumpor). Men det är just våra gemensamma utrymmen jag känner en sådan glädje över. Att vi har det snyggt och trevligt omkring oss. Prylar har sina platser och städa går hyfsat enkelt (att vi sen städar så sällan som möjligt är en annan historia).

Så nu till helgen ska vi ge oss på förrådet. Där trängs vi alla tre med allt från memorabilia till säsongsprylar typ skridskor. M är hos sin pappa i helgen och därför lyfte jag in hans lådor med leksaker han tidigare har bestämt sig att spara. Jag berättade att på lördag åker J och jag och lämnar det vi inte behöver till välgörenhet och vill han skänka några av sina gamla leksaker får han gärna sortera ut dem nu. Ungen sorterade ut över hälften av första lådan till välgörenhet och jag vill verkligen betona att det skedde utan påtryckningar av mig.

Istället sa han lugnt när han kom till ett gosedjur han inte brytt sig om på flera år... Den är mysig men nu är jag snäll och ger den till ett annat barn som kanske behöver den. Och därefter la han gosedjuret i ge-bort-högen. Ibland tvekade han länge och la ett gosedjur i kanske-högen. Men de flesta går vidare att glädja ett annat barn.

Nu är jag inte helt oskyldig till hans inställning. Pojken har sett mig både kasta och ge bort större delen av mina egna saker. Han har följt med till de som tar emot gåvor och själv gett bort sin trehjuling när han bemästrat tvåhjulingen. Vi har suttit tillsammans och jag har visat hur han tar en sak i taget och fattar sitt beslut. Vi började när han var 6-7 år och som 8-åring har han till fullo anammat känslan att vi inte behöver behålla saker bara-för-att när andra kan ha nytta av dem. Själv var jag en bra bit över 30 innan den poletten trillade ner.

Innan du rusar in i ditt barns rum så var beredd på att det tar tid för barn också att lära sig det här. Jag tror att nyckeln till hans inställning börjar med mig. Om jag inte släpper taget om mitt och visar vägen så kan jag inte förvänta mig att han lär sig det ändå. Och ingen tvingar honom att kasta eller ge bort något. I början behöll han allt! Numera fiskar jag ibland tillbaka något som jag ser har varit betydelsefullt för honom (eller mig - ränderna sitter i hårt). Och ibland slänger jag en trasig leksak som han sorterat som skänka. Men det har tagit ett par år att komma hit... för oss alla (inte för J, han är mest osentimental av oss alla).

Vad har du hemma som du inte ser åt men som kan vara en skatt åt någon annan?