Nu har vi bott tillsammans alla tre i över ett halvår. En obefogad fasa jag hade i början var att hemmet skulle översvämmas av hans prylar och jag lämnas till att städa helvetet. Så har det alltså inte blivit.
Gemensamma utrymmen vårdas och städas av båda och var och en ordnar med sina egna områden. Hans garderob ser ut som om en bomb briserat inuti, min är hyggligt ordnad och M:s klädlåda har lite OCD varning över sig då jag viker hans kläder till perfektion (inklusive underkläder och strumpor). Men det är just våra gemensamma utrymmen jag känner en sådan glädje över. Att vi har det snyggt och trevligt omkring oss. Prylar har sina platser och städa går hyfsat enkelt (att vi sen städar så sällan som möjligt är en annan historia).
Så nu till helgen ska vi ge oss på förrådet. Där trängs vi alla tre med allt från memorabilia till säsongsprylar typ skridskor. M är hos sin pappa i helgen och därför lyfte jag in hans lådor med leksaker han tidigare har bestämt sig att spara. Jag berättade att på lördag åker J och jag och lämnar det vi inte behöver till välgörenhet och vill han skänka några av sina gamla leksaker får han gärna sortera ut dem nu. Ungen sorterade ut över hälften av första lådan till välgörenhet och jag vill verkligen betona att det skedde utan påtryckningar av mig.
Istället sa han lugnt när han kom till ett gosedjur han inte brytt sig om på flera år... Den är mysig men nu är jag snäll och ger den till ett annat barn som kanske behöver den. Och därefter la han gosedjuret i ge-bort-högen. Ibland tvekade han länge och la ett gosedjur i kanske-högen. Men de flesta går vidare att glädja ett annat barn.
Nu är jag inte helt oskyldig till hans inställning. Pojken har sett mig både kasta och ge bort större delen av mina egna saker. Han har följt med till de som tar emot gåvor och själv gett bort sin trehjuling när han bemästrat tvåhjulingen. Vi har suttit tillsammans och jag har visat hur han tar en sak i taget och fattar sitt beslut. Vi började när han var 6-7 år och som 8-åring har han till fullo anammat känslan att vi inte behöver behålla saker bara-för-att när andra kan ha nytta av dem. Själv var jag en bra bit över 30 innan den poletten trillade ner.
Innan du rusar in i ditt barns rum så var beredd på att det tar tid för barn också att lära sig det här. Jag tror att nyckeln till hans inställning börjar med mig. Om jag inte släpper taget om mitt och visar vägen så kan jag inte förvänta mig att han lär sig det ändå. Och ingen tvingar honom att kasta eller ge bort något. I början behöll han allt! Numera fiskar jag ibland tillbaka något som jag ser har varit betydelsefullt för honom (eller mig - ränderna sitter i hårt). Och ibland slänger jag en trasig leksak som han sorterat som skänka. Men det har tagit ett par år att komma hit... för oss alla (inte för J, han är mest osentimental av oss alla).
Vad har du hemma som du inte ser åt men som kan vara en skatt åt någon annan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar