Liten blir stor och mamma får träningsvärk

Jag har hittat en cykel som inte skriker POJKE eller FLICKA! Och på rea till på köpet. Det lönar sig att leta lite ibland.

M blev alldeles överväldigad och först ville han inte prova cykeln. Men efter en dag fick jag ut honom och tillsammans övades det. Ganska snart hörde hela kvarteret en unge som skrek "Släpp mig!" och sen for han som en pil genom grannskapet.

Det vara bara att dra på sig gympapjucksen och ta en tur till dagis med honom. Tyvärr ligger konditionen under nollstrecket så det blev en hel gormande "Vänta!" för att jag skulle hinna med. Benen förvandlades till gelé och blev inte sig själva på två dagar!

Men lilla stora M växte flera decimeter i ett vips för det är bara stora barn som cyklar utan stödhjul.

Barncyklar - En studie i flick- och pojkidentitet

M fyller sex år om en vecka och jag funderar på att köpa en cykel åt pojken. Så i förra veckan gick jag in en godtycklig butik i stan för att reka läget helt enkelt. Döm min förvåning när alla cyklar var antingen flick- eller pojkcyklar. Flickcyklar har en låg ram, pakethållare och korg. Pojkcyklar har stötdämpare på framhjulet, hög ram och varken pakethållare eller korg. Men vill jag ha en cykel med pakethållare kommer dessa enbart i rosa, vitt och lila... Det fanns en röd också... EN röd... Och en blå... det fanns faktiskt en blå med pakethållare... men hög ram...

Det blev inte bättre av att den (jämfört mig) unga expediten tyckte att det var jättehäftigt med "pojkcyklar" och "killfärger". Han visste nog inte att för ungefär hundra år sedan var rosa en manlig färg, en variant på den röda, kraftfulla färgen. Men idag är det inte så och köper jag en rosa cykel till pojken får jag nog börja starta ett konto för hans framtida psykologkostnader.

Och dessutom! Vad ska små pojkar med en cykel med en hög ram till? De ramlar framåt en gång, sen blir det varken barnbarn eller ett nytt försök till cykling.

Idag har jag googlar runt lite och riktigt så här mörkt ut ser det inte ut att vara i de flesta butiker. Så hoppet består och jag ska nog hitta en bra tvåhjuling och bevara min chanser att en dag bli farmor.

Hemmapyssel i barnrummet

Det är över ett år sedan jag ordnade med en mindre våningssäng till M med tanken att den kunde funka som en mysig koja också.

Igår tog jag tag i saken och tillsammans valde M och jag tyg till gardinerna. Svart tyg med vita stjärnor och tvärtom på andra sidan. Och idag blev gardinerna klara. Gissa vem som dök in och borrade ner sig i sin saccosäck snabbt som attan.

Av tygresterna sydde vi en liten påse tillsammans och drog ett skosnöre genom en kanal så att han kan öppna och stänga den.

Och betyget lät inte vänta på sig.

"Mamma, idag har jag en jättebra dag!"

Köket blir universum

Jag älskar att hämta sonen på dagis! Så gott som alltid kommer han farande som en raket upp i min famn och trasslar in sina små skitiga fingrar i mitt hår. Sen älskar jag att komma hem till en tyst lägenhet, byta om till mysbyxor och laga mat i stillhet. Då har jag en stund där mina tankar bara är mina och världen krymper till mitt kök.

Och det är klart... dagarna när världen är lika liten som köket hade aldrig känts underbara utan smutsiga barnahänder som kammar håret kärleksfullt och säger att mamma är den bästa mamman i världen.

Men ikväll njuter jag av fiskgryta som får min sexåring att matvägra!

En kort stund oändlig kärlek

Igår kväll när jag tog min vanliga runda i hemmet för att släcka lampor gick jag också in till M. Det brukar jag göra, jag har den dåliga ovanan att kolla att han andas från tiden han var nyfödd. Han är fyller sex i april!

Naturligtvis andades han och när jag stod där och tittade på honom (visst är det underligt hur underbara barn är när de sover), kände jag att det finns ingenting jag ångrar för då hade jag inte haft honom. Mammakärleken var oändlig i hjärtat.

Det finns undersökningar som visar att vi blir inte lyckligare av att skaffa barn. Däremot blir vi oroliga. Det ligger nog en hel del sanning i det. Lyckan äts upp av oron att något hemskt ska hända. Jag tillbringar absolut tiden mer orolig än lycklig idag än för 10 år sedan.

Men kärleken till ett barn är mer än lycka och oroa. Det är att förenkla allt för mycket. I kärleken till ett barn finns drömmar, hopp och önskningar att de får leva, lära och också älska som vi gör. Och stunden jag känner på hans mage att han andas blir magisk. Då finns bara han och jag, och alla mina drömmar om den bästa av världar för honom.